stroemberg’s posterous

Det här börjar bli en fin vana – att packa upp fina musikaliska karameller här på Posterous. Den här gången är det deluxe-boxen av Kents senaste platta: "Röd", som ligger framför eder. Här får man, förutom den självklara cdn, också plattan på en usb-sticka, på tre 10-tumsvinyler och till yttermera visso får man äran att bli illa berörd av en minst sagt konstnärlig bok. Idel, ädel otäcka bilder och skrämselkoncept. Men ljuvligt förpackat och lyxigt som tusan. Sånt här kan man inte ladda ner!

Loading mentions Retweet

Här är fem feta spellistor med musik om och kring New York – som en hyllning till Henrik Ismarker och hans magiska "fixa-in-på-snitsig-fest"-insatser. Så, @henke här följer – fem Spotifylistor till din ära!!!

Luckiest Guy on the Lower East Side
Smällfull med alternativ och svinskön musikalisk fägring.

So long, Soho
Här möter du folksy, rootsy och deras vänner på väg upp för Bleecker en ljummen höstnatt.

Across the 110th Street
Lite gammalt, lite själfullt, lite blått och en och annan Ella. Vi tar A-tåget norrut.

Where 7th Avenue meets Broadway
Så mainstream och hockeyläktare som jag tänker sträcka mig här.

Journey's end lies over the Brooklyn Bridge
I Jay-Z-land finns stans bultande, bankande hjärta. Hårt och melodiöst.

Loading mentions Retweet

I dag har ordet "reklamfritt" gått som en löpeld på Twitter. Anledningen är en smart reklamkampanj från sajten Reklamfritt.se som till synes verkar vilja befria oss från pappersburen direktreklam (DM) för miljöns skull. Och i sann reklamfri anda är priset för att göra Reklamfritt.se en marknadsföringstjänst ett års reklamfritt abonnemang på Spotify.

Det är verkligen ett gott initiativ det här, Reklamfritt. Att för det stora goda få ett slut på pappersburen direktreklam. Eller, för att citera "språkröret" Jonathan Sulo:

"Befria din brevlåda med Reklamfritt.se!

Varje insats för miljön är värdefull. När det dessutom är så här enkelt, som med Reklamfritt.se, då finns det ingen anledning att inte vara med.

Tillsammans kan vi sätta stopp för den enorma miljöförstöring som pappersreklamen orsakar.
Gå med i Reklamfritt.se du också!"

Sedan innehåller sajten en hel del information om hur illa för miljön det är med pappersburen direktreklam och en ganska grannlaga uppställning av de företag som verkar inom den här livsfarliga industrin. Här finns Posten, SDR och papperstillverkarna.

Man ombeds bli medlem hos Reklamfritt.se för att få några fina dekaler att sätta på sin brevlåda – och det enda man förbinder sig att göra är att lämna ifrån sig sin e-postadress, namn och adress.

Det här låter ju hur jävla socker som helst. Problemet är bara att Reklamfritt.se är en sajt som drivs av företaget Moresale International AB – som vill tjäna pengar på reklam – och inte någon miljöorganisation. Något som man försöker ge sken av genom att kalla talespersonen Sulo för språkrör, klassisk gröna vågen-retorik. Dessutom säger man så här:

"Vi är inga trädkramare eller reklamhatare. Reklamen behövs i vårt samhälle, men det får inte ske på bekostnad av miljön. Vi vill istället erbjuda digitala alternativ till pappersreklamen, för både annonsörer och mottagare"

Så, låt mig rekapitulera vad det här är för något.
1. De vill tjäna pengar på digital DM
2. De samlar in dina personuppgifter samtidigt som de får dig att skapa handelshinder (hur miljövänligt det än är) för konkurrenter
3. Vilket gör dem till väldigt lite annat än en e-postskördare.

Märk väl, jag skulle gärna se pappersburen DM krascha och brinna. Men jag blir så jävla förbannad på oärliga uppsåt. Ska vi ta en titt på vad Reklamfritt.se säger om hur de behandlar dina personuppgifter – för man skulle kunna tänka sig att de inte hade något intresse av att bearbeta dem. But, alas, inte så:

"Reklamfritt.se tillhandahåller personligt anpassade tjänster. Som medlem på Reklamfritt.se har man alltid rätt att tacka nej till våra tjänster, utan att medlemskapet påverkas. Medlemskapet pågår från det att man registrerar sig till dess att man avregistrerar sig. Vid avregistrering raderas samtliga användaruppgifter."

Man ska överhuvudtaget ställa sig frågan varför e-postadressen är viktig – och adressen. För, brann man verkligen för det här med miljön kanske man bara skulle be folk skriva en egen lapp, så att man slapp trycka och distribuera sina klistermärken.

Hörni – det är finfint att verka för att slöseriet med papper minskar. Men det är fan inte OK att agera så här och dölja sina avsikter.

Om ni verkligen är ärliga med vad ni menar – här är tipsen:

1. Sluta samla in mejladresser.
2. Sluta använd miljöpartistretorik

Jag skriver verkligen hellre en egen "Ingen reklam, tack"-skylt än bygger er e-postdatabas. Lita på det.

Och för er som inte tror mig, så hänvisar jag till Twitter-dialogen mellan mig och Jonathan Sulo i bilden här ovan.

Loading mentions Retweet

I dag känner jag lite extra för Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör. Han har låtit Jimmie Åkesson, partiledare för SD göra sin röst hörd på Aftonbladets debattsidor. Debattartikeln i sig är en pseudointellektuell uppvisning i rent människoförakt och oförblommad jävla rasism. Nog om det – annat är inte att vänta från en halvnazist som Åkesson.

Men Helin har hamnat i ett helvetes hål – här har han tidigt gått ut och sagt att han inte tänker låta SD annonsera i tidningen för att han, sina egna ord inte vill "göra mig till en del av Sverigedemokraternas mycket skickliga kampanj för att tvätta bort sin stämpel som ett främlingsfientligt, extremistiskt parti "

Och det är väl ett bra och stabilt ställningstagande. Ingen borde göra sig till en del av något sådant. Men Helin har däremot lovat att publicera SDs debattartiklar efter tillbörliga redaktionella ställningstaganden. Jag kritiserade detta beslut redan då – för jag tycker att han skapar ett tryck på sin egen publikation att de facto publicera sådant som inte ska publiceras.

Här kan du läsa det inlägget.

Så, här står vi nu – med en debattartikel från SD som under inga omständigheter borde ha publicerats. Jan Helin tar ett beslut som – enligt honom själv och ledande jurister – kan leda till att han döms i domstol. (Ett spel för gallerierna, btw, det blir med stor sannolikhet inget rättsligt efterspel till detta för Helin.) Det som dock händer är att Helin använder Jimmie Åkessons oförmåga att lägga band på sin egen rasism som argument mot SD.

Återigen, Jan Helin, jag är med dig till 100 procent i din kamp mot SD – men vad sägs om att använda det verktyg du har på jobbet, journalistiken, för att göra jobbet. För det här blir så otroligt meta att ingen vet var AB står till slut. Keep it simple, granska SD på ett öppet och ärligt sätt. Så här säger Helin: "De lite mer fina debattörerna var bekymrade över att jag hjälper till att göra Sverigedemokraterna till martyrer och på så sätt ökar sympatierna för dem."

Tro mig, den oron är nog över nu. Den nya oron gäller att AB väljer att låta SD komma till tals med åsikter som INTE hör hemma i svensk press. Du kan få fram exakt samma sak – att SD är rasister – utan att låta deras perverterade åsikter uttrycks i din tidning. Och återigen – Jan Helin – metoden kallas journalistik.

Loading mentions Retweet

I går var det debatt på Publicistklubben. Ämnet var “Anna Ankas julafton – Vad händer med debattsidorna?”. Jag följde debatten via livesändningen på Bambuser – och jag borde ha vetat bättre.
För det första är det självklart ett massivt underkännande av PKs verksamhet att man i dessa tider inte kunde hitta något mer relevant att diskutera än av årtiondets pseudodebatter.
Men det är inte det som verkligen får en att vilja mecka sig en redig jävel och bara glida in i dimman. Nej, knuffen över kanten till missbruket stod panel och moderator för.

Så här – vill man verkligen spä på sitt förakt för journalister så look no further than inspelningen av debatten. Här fanns hovnarren Cavling som är så kär i sina egna femtiotalsskämt att han kör ett helt eget spår i debatten. (Vilket kanske var den vinnande vägen här…) Här fanns Karin Eder-Ekman som lägrade den mest bekväma av alla bekväma journalistiska stanser – nämligen “det är debattartiklar, vi behöver inte stå för något, ta ansvar för något eller någon”. Här fanns Roland Poirier Martinsson – som har lika mycket att tillföra en publicistisk debatt som en Shetlandsponny har att bidra med till “Fråga Lund”. Och här fanns Niklas Ekdal – vars världsbild helt och hållet består i av att “det som står på DN Debatt styr samtalet”.

Som kronpippi fanns förstås moderator Ulrika Knutsson – som sina intellektuella företräden till trots inte skulle kunna hålla ordning bland ett gäng komapatienter. Hennes liv går i lite lägre klockfrekvens än övrigas och hon är moderatorsmässigt utmanad, kan vi säga.

Till detta fanns the usual suspects – några få tappra i publiken (gärna femtusenåriga “frilansare”) som ville få bekräftande svar på sina egna briljanta analyser. Oh, ja just det, där fanns en rättshaverist också – som gärna ville föra in frågan på Håkan Lans och patentstriden. (Det finns väl en sådan på varje journalistsammankomst, eller är det samma frasse hela tiden?)

Med andra ord – en helt normal kväll på PK. Synd bara att hela debatten kom att handla om huruvida Anna Anka är en vederhäftig person eller inte. Något som:

1. Inte var frågan
2. Inte är relevant

Det är inte relevant för antingen så:

1. Är hon “på riktigt” och borde då sorteras in bland ufo-skådare, kaffesumps-siare och konspirationsteoretiker och borde inte beredas plats på debattsidorna.
2. Är hon en “fejk” och borde inte beredas plats på debattsidorna.

En intressant vinkel på debatten torde ha varit om det är så att nätbaserade debattforum i större grad än prenumererade dito (som DN Debatt) tvingar fram tabloid-debatt, att man faktiskt MÅSTE dra in trafik till varje pris – och då publicera Ankor. Men föga förvånande missar PK det målet ganska grovt – och egentligen är det väl inte att förundras över. Inte med en panel som inte har något att vinna på att ens väcka frågan.

Bedrövligt, är det minsta man kan säga.

Loading mentions Retweet

Igår släppte Kent sin nya singel "Töntarna", med alla postrock-möter-disco-attribut snortajt injicerade på precis rätt ställen.
 
Jag har en blind fläck vad gäller Kent, jag har varit passionerat förälskad i dem sedan debuten.
 
Jag är inte det längre.
 
Vi har nog fan, och oj vad det smärtar mig att säga det, vuxit ifrån varandra. För jag är 35 - och även om Jocke Berg har ytterligare några år under bältet så känns det som att jag är föräldern i vår relation.
 
Face it, jag har hört historien om den skeva tonårsuppenbarelsen, den obesvarade kåtheten och det konstnärliga utanförskapet tillräckligt många gånger nu. Vi har lite grann fattat att ni har vunnit över svinen och dragit från Tuna och vi har lite grann fattat hur jävla nice det är att trycka till alla belackare.
 
Att vi dessutom – i den här senaste låten – får oss till livs en ganska svag musikalisk soppa med en blek verskopia av "Palace&Main" och en än blekare refrängkopia av "Pärlor" funkar inte direkt som musikaliskt Listerine för den lite fadda smaken i munnen.

En annan frasse som aldrig kommer att kunna släppa taget om sin egen resa från mellansvensk, medelstor stad är Winnerbäck. Jag har fan tappat räkningen på hur många låtar han har skrivit om den där jävla stan, verklig eller inte, och hur många gånger han har dragit från stan för rockens, konstens och kärlekens skull, svingat på sig gitarren och åkt mot solnedgången.
Senaste exemplet är "Järnvägsspår" på senaste plattan. Habilt som fan, rent musikaliskt och snyggt pretto-formulerat som alltid. Men släpp löken, snälla. Samma vevande av höghus, puppy love och hitte-på-romantik som i ”Söndermarken” och otaliga andra. Nog nu!

Så, jag kommer i väl valda sammanhang att förorda en åldersgräns  
på tonårsångest. Mitt förslag är 30 - vad säger ni?

Låt mig avsluta med några textrader från The Last Town Chorus magiska ”Huntsville, 1989”, som på något sätt berättar hela historien. Så här var det säkert – men det är inte det nu, så återigen: Gå vidare!
 
”Going to bed each night,
with a Smiths cassette and diary writing.
Going to school each day,
With pocket change and an Oscar Wilde book.”

Loading mentions Retweet

Well, den dåliga Krunegård-rippen i rubben var enbart för att visa den här oturliga web-redigeringen från ST-nu.

Loading mentions Retweet

Klipp från ST.nu. Frågan handlar om Gif Sundsvall och deras chanser till direktplats till Allsvenskan. Mindre viktigt. Här har vi i alla fall en kille som fortfarande "jobbar med data".
Några gissningar om vad han egentligen sysslar med?

Loading mentions Retweet

Så här skapar man mervärde till ett innehåll. Fallet i fråga är Wilcos senaste skiva "Wilco (the album)". En skiva som jag redan har i någon form av digital form – men som jag inte kunde låta bli där den stod på Bengans i går. Det jag fick för mina surt förvärvade slantar var: vinylskivan i sig (180 grams vinyl, hög kvalitet), cd-n, en korrekt antistatisk sleeve, en art sleeve och en skyddsplast för hela tillrättningen.
Det här är mervärden, people. Och så här kan man sälja musik.

Loading mentions Retweet