Det är den 22 juli 2011, det har börjat kvällas och i strandkanten på Utøya utanför Oslo står Line, 16, från Harstad. Uppe i tältet några hundra meter därifrån ligger den senaste boken i Twilight-serien halvläst. Det är något med kärleken mellan Edward och Bella som liksom inte vill släppa greppet om Line. Men just i kväll har Line inte riktigt tid att tänka på Bella. Just i kväll, ja alldeles nu faktiskt, håller Line på att dö.

Hur du än vill fara fram med retoriken, hur hårdhänt och onödigt strängt du vill hamra fast budskapet på världens dörr att Utøya är ett terrordåd så kvarstår ett faktum, att när du dekonstruerar terrordådet är det en hel rad kallblodiga och bestialiska mord. Så, varför är det så viktigt vad vi kallar tragedin? Varför tar till synes kloka och kunniga människor nästan till skrikgråten för att det här ska stämplas som ett terrordåd och aldrig benämnas vid något annat namn?

Skälen är många – några kommer att säga att det viktigaste är att terror-begreppet har tagits gisslan av islamofober och gjorts synomymt med muslimer och islamistiska handlingar så det är viktigt att stämpla det här som terror för att gärningsmannen i själva verket kommer från just de islamofobiska och högerextrema kretsar som gärna pekar sitt fula finger på islam för allt ont och våldsamt i världen. Det är ett gott skäl.

Andra kommer att säga att det är viktigt för att målet för handlingen var unga politiskt aktiva människor och att dådet därför var ett angrepp mot demokratin. Det är också ett gott skäl för att kalla det här för terror.

Några ytterligare kommer att vara ännu sakligare och faktiskt peka på att Anders Breivik själv har gjort det i akt och mening att skaka om det demokratiska samhället och det politiska styre han har riktat spetsen av sitt hat mot. Det är ett minst sagt gott skäl, för det var en terrorhandling.

Men det finns ett skäl till, till varför så många av oss vill – nej, måste – få utropa det som terror. Eller, det är egentligen tre skäl, hos många av oss till förväxling sammanbakade till en märklig och ganska jobbig reaktion. Det är nämligen följande – om det är terror, då berör det oss alla. Och då berör det mig – och då har jag rätt till den här vanvettiga sorgen och förtvivlan jag känner. För jag känner ju inte Line. Eller Petter. Eller Natalie. Eller Mahmoud. Hur kan jag sörja så förbannat för människor jag inte känner? Hur kan jag känna så här???

Jo, för det är terror. Och det är ett angrepp mot det öppna samhället. Det är ett förbannat, fegt, perverst jävla angrepp på det jag står för. Så jag får gråta, jag får sörja, skrika och begära vedergällning.

Men terror är en sak till – det är en arketyp. Terror är som vampyrer – övermäktigt, omöjligt att förstå, vansinnigt och ondskefullt. Men vampyrer går att bekämpa – med kors, vigvatten och träpinnar, ett rent hjärta och goda avsikter. Vem som helst kan döda en vampyr, bara du slår till på rätt ställe och fortsätter vara människa och inte faller för frestelsen. Terror är likadant – det kan vi bekämpa med mer kärlek, mer öppenhet, mer demokrati, ja mer av allt det goda i samhället. När statsminister Stoltenberg predikar mer öppenhet i demokratins kyrka då känner vi att vi kan lägga motvärn mot terrorn, mot de krafter som försöker förgöra oss. Då känner vi oss redan som en del i kampen mot det onda, oavsett om vi inget har gjort.

Men galenskap – det har vi inget medel mot. Vi kan inte stoppa galenskapen genom att inte bjuda den över tröskeln. Och galenskap bor där terror inte bor – den bor i grannhuset, hos din bror, hos chefens son, den bor överallt. Så låt oss för allt i världen be för att det här inte är galenskap. För den biter ingen röst i ett val på, inget engagemang i en samhällsfråga, ingenting.

Det som Anders Breivik gjorde i Oslo och på Utøya var en terrorhandling, det har vi konstaterat. Men vi kanske också ska vara ärliga med att terror och galenskap inte är uteslutande storheter – och samtidigt att de inte kräver varandra. Jag är fullt övertygad om att Breivik begick ett terrordåd – men jag är också fullt övertygad om att han är en galen massmördare. Och oavsett om det var ett angrepp mot demokratin så var det en match med bara en spelare. Ingen av de mördade på ön hade matchställ på, ingen stod på barrikaderna för att försvara sig mot ett angrepp – alla blev mördade av en galen gärningsman. Och jag tycker att alla de drygt 80 offren på Utøya förtjänar sin egen elegi – inte som en del av demokratin, som ett offer för terror. 85 unga människor, med drömmar och förhoppningar, med planer och tankar mördades. Och när Breiviks kula öppnar halsartären på Line, 16, favoritfilm ”Eclipse”, kär i Tom, matte till taxen Tokio och sliter livet ur henne – då är det inte demokratin som dör, det är en 16-årig flicka och det offer hon tvingas göra behöver inte ikläs stora ord som terror och demokrati, det är lika jävla sorgligt ändå.

Så, behöver du hitta en klangbotten för din sorg. Tänk då på de planscher som sitter uppe i 85 ungdomsrum runt om i Norge och som för alltid kommer stå som brinnande märken för ett barn som aldrig kom hem. Tänk på de mobilnummer som finns sparade hos tusentals andra unga, nummer till en vän som har tystnat. Tänk på de skolbänkar som står tomma när hösten kommer. Tänk på det – så ser plötsligt frågan om terror eller galenskap rätt futtig ut.

* Alla namn och historier i den här texten är påhittade. Jag är säker på att verkligheten innehåller betydligt sorgligare saker än jag kan tänka på.

…sju svenska riksdagspartier och ungefär alla tidningar, tv-kanaler och radiostationer. De enda som klarar sig — mycket förvånande – är alltså SD. Så här – nu har vi fått ett jävla valraffel med rösträkningar som får en att minnas Florida under Bush/Gore-valet. Men det är 16 röster hit och fyra dit – det är matematikprofessorer med formler på whiteboards och det är politiker och förståsigpåare som kommer från alla hörn av huset för att fördöma vår proportionerliga mandatfördelning och faktiskt komma ut som korkskallar och säga "vi vet inte själva hur det fungerar egentligen men det måste ju vara åt helvete för att SD nu sitter i riksdagen".

Låt oss backa klockan någon vecka, eller två eller tre. Opinionsundersökningar har under en lång tid visat att SD nog ser ut att komma in i riksdagen. Men vi har partisekreterare och -ledare från alla håll och kanter som säger "nu är det här bara en undersökning" och fortsätter med sitt eget jävla tunnelseende.
Liten jävla verklighetscheck här – Synovate (med flera) hade med sina undersökningar prickat in det här valresultatet med mindre än en procentenhets felmarginal. (Och det här upprepas val efter val efter val – när det visar sig att undersökningarna faktiskt har rätt.)

Och i det här fallet stod en sak klar långt i förväg – att SD skulle komma in i riksdagen. Så jävla dags att börja bitcha om felaktiga valsystem nu då. Och så jävla dags att börja bli någon form av siffertroende matematikfanboys nu. När man uppenbarligen skiter fullständigt i statistik och matematik intill dess att vallokalerna stänger. Till och med när SVT tillgängliggör VALU (som diffar max en procent mellan blocken) så fortsätter man att säga "det här är ju bara en undersökning". Det är så fruktansvärt politiskt oansvarigt att börja gnälla på ett valsystem att jag bara vill skrika.

Men vad vi har sett här är värre än så – för här har vi ett praktexempel på allmänningens dilemma. Nämligen att alla partier menar att "vi får inte släppa in SD" men ingen gör något åt det för att de litar inte på att någon annan tänker hjälpa till att göra jobbet. För att det här jobbet hade krävt att man hade behövt släppa lite fokus på sin egen politruckverksamhet och istället klivit lite åt sidan och sagt: "Vi tänker erbjuda ett tolerant och människovänligt alternativ till SD – kan ni inte berätta för oss, kära medborgare, vad som är fel i samhället?"

Jag har aldrig varit en person som har hyst något större politikerförakt – men de senaste veckorna har tänt en eld inom mig, för jag har verkligen sett hur illa det kan gå i en post-ideologisk samtid där makt och inte mening verkligen är allt. Det är inte SDs väljare som fingret ska peka på, det är inte ett valsystem som tydligen har varit helt okej i 50 år (ända tills det vi FAKTISKT REDAN VISSTE skulle hända hände) – det är de sju etablerade politiska partier som, oavsett hur det låter i diskursen nu, inte la två jävla strån i kors för att bemöta, inte SD, utan de 332 000 väljare som inte kände något annat alternativ.

Så, vi har två tydliga politiska block i Sverige. Det ena är De Intoleranta och Onda (SD) och det andra är De Maktkåta och Lata. Det var ingen som egentligen inte ville ha in SD i rksdagen – utan man vill bara ha egen majoritet, no fucking matter what. Det spelar väldigt lite roll hur mandaten faller nu – det är fortfarande 332 000 svenskar som kände sig utan något annat alternativ än SD. Jag känner noll sympati för något av de här blocken just nu.

…Šsjälvklart en fullständigt okänd moderat som heter Staffan Appelros. Som i
en enkät gjord av Dagens Media svarar så här på frågan "Tycker du reklamen
har en viktig funktion att fylla i samhället?"
­ Nej.

Bra, då vet vi det. Den har till exempel inte den funktionen att för företag
som vill sälja produkter och tjänster nå ut med sina erbjudanden och på så
sätt skapa efterfrågan för dem. Efterfrågan som skapar intäkter för
företaget, jobb åt medborgare och skatteintäkter till staten.

Den har ju förstås inte heller funktionen att fungera som smörjmedel för
konsumentbeteende, där en medborgare som söker efter en viss vara får hjälp
att bli upplyst om valen som finns på marknaden – den fria marknaden får man
väl kalla den för att en moderat ska förstå vad den handlar om.

Men i Staffan Appelros moderata samhälle behövs förstås ingen reklam
eftersom alla produkter och tjänster ska tillhandahållas av en och samma
leverantör, fri konkurrens ska inte råda och allt ska tillhöra det
gemensamma. Eller tänker jag på någon annan helt jävla obsolet idioti nu?

Men jag sluter givetvis upp bakom Appelros marxistiska vision och tänker dra
mitt strå till stacken genom att åka ut och genast riva ner hans partis
valreklam som just nu tapetserar hela samhället. Skönt att bli av med
skiten, inte sant Staffan?

Nej, fan - ett samhälle utan reklam, det är nog arbetslinjen det. Och med
arbete menar jag en leninistisk tolkning av begreppet. Tomte.

…självklart Jan Björklund. Att som partiledare för det liberala partiet (ett faktum han är mäkta stolt över) göra sig själv till nyttig idiot för någon form av gammeldags räfst och rättartings-politik i Högerpartianda kan ju enbart bero på att han vill göra sig till oumbärlig i Alliansen.

Men, liten väckarklocka här, Björkis. De konservativa – och nära nog främlingsfientliga röster – du låter klinga igenom i burka/niqab-frågan kommer enkom att göra det säkert för gammeldags M-väljare att fortsätta rösta M utan att rädas över Reinfeldts modernisering av högerpolitiken. Så, poäng för Reinfeldt, dumstrut för dig och ytterligare ett svajigt strategiskt beslut för det parti som kanske har störst potential att fånga tidsandan.

Björklund måste släppa officersfasonerna och sluta flirta med tvångsåtgärder, "ordnung muß sein" och själva antitesen till liberalismen. Han påstår på fullaste allvar att en utbildningsnämnd i en kommun ska kunna vidta någon form av skarpa åtgärder mot föräldrar till stökiga barn, föräldrar som kanske är själva anledningen till barnens beteende. Vad kan det vara för åtgärder, Jan? Kan det bli mycket annat än att stänga av barnen från skolan, till slut? Att straffa de som har det värst? Beats me.

…ja, det är väl självklart att det är Marcus Birro. Efter sitt senaste utspel om att frånskilda pappor har det värre än transpersoner kan man inte annat än utsträcka denna bemärkelse till Birro.

(UPDATE: Läs Trollhare om vad det var Birro sysslade med.)

Birro gör den här veckan helt klart mest att utifrån en irrelevant (eller oväntad) position skapa ilska, debatt och allmänt skitsnack – och det är grundbulten i ett trollskap.

Det som stör mig så ohyggligt mycket med Birro är egentligen inte Birro själv – utan jag vänder udden mot mig själv, för jag trodde för ett antal år sedan att han var seriös. Vilket gör att allt trollande han sysslar med för mig ger samma känsla som när man har köpt något dyrt som sedan visar sig vara av dålig kvalitet – jag har liksom lurat mig själv.

Av många irriterande egenskaper tror jag att den som irriterar mest med Birro är den här formen av utanförsskaps-hypokondri han har; han har väl varit suicidal, alkoholiserad, utsatt för rasism, utsatt för Guds vrede och säkert också varit utbränd vid tillfälle. Han antar skepnaden av en utsatt person – för att sedan kunna visa hur stark och handlingsbenägen han är som har kunnat skaka av sig dessa problem. Lite som att jag skulle påstå att jag var 1,48 lång och inte borde nå sockret på högsta hyllan – men genom min enorma viljekraft lyckas jag ändå ta ner påsen och söta min gröt. (Disclosure – jag är 1,97.) Man skulle kunna säga att Birro har en hög gåsfaktor (eller vill ge sken av att ha), allt rinner av honom. Problemet är bara att man inte kan vara en gås när man är en kalkon.

Marcus Birro – I dub thee Ceremonitroll.

Diskussionen om Sven-Otto Littorin och det av Aftonbladet påstådda sexköpet är så förvirrad – och så förfelad – att jag måste göra ett blogginlägg. Och då är det allvarligt.
 
Vi tar det från början, för att sätta lite ramverk kring frågan. I tisdags flög Littorin åter till Visby från Stockholm. Av allt att döma fanns då inga planer på någon presskonferens följande dag för att annonsera ett avhopp från regeringen.
På flygplatsen i Visby möts Littorin och entourage upp av Mattias Carlsson från Aftonbladet. Carlsson konfronterar Littorin med då, för allmänheten okända uppgifter om ett brott ”med fängelse i straffskalan” (som senare visar sig vara ett påstått sexköp).
Littorin svarar med inga kommentarer och att mycket hastigt lämna platsen. Aftonbladet försöker genom hela historien få till stånd en intervju med Littorin – något som nekas. Littorin har vid detta tillfälle inte sagt något om själva innehållet i uppgifterna – så icke heller Aftonbladet.
 
I stället för en, av pressfolket hos Littorin, utlovad intervjutid med Aftonbladet kallar Littorin till presskonferens där han under uppmärksammade former tillkännager sin avgång. Han lyfter fram att han är stressad över det mediedrev som han anger har skett mot honom och hans familj och han attackerar pressen hårt för att bland annat ha ringt direkt till hans barn. (Uppgifter som ingen ha kunnat verifiera på något sätt. Många i mediebranschen ställer sig också mycket frågande till Littorins beskrivning om ett ”drev”.)
 
Med viss fördröjning publicerar Aftonbladet uppgifter om att något annat än det Littorin har angett är skälet till avgången. De hänvisar till den konfrontation som har skett mellan Littorin och Carlsson på Visby Flygplats men man väljer att inte publicera vad det är man har konfronterat Littorin om – och hänvisar då till att Littorin inte längre är en offentlig person.
 
I den efterföljande processen startar en rad spekulationer om vad det är som han har gjort, och Aftonbladet publicerar fortfarande inget. Det går heller inte att få tag på Littorin eller få några ytterligare kommentarer i frågan. Förrän i dag på morgonen – då Aftonbladet trots att läget inte har förändrats i frågan om huruvida Littorin är en offentlig person eller inte – eller att han har kunnats nås för en kommentar. 
 
Så, låt mig ge min syn på saken – för att inte glömma denna heta väder- och diskussionsdag.
 
Först om Aftonbladet:

1. Jag är inte säker på att Aftonbladet har korrekta uppgifter. Men jag anser att om en tidning väljer att publicera ett sådant här extremt kontroversiellt material så kan jag inte annat än välja att tro att de har rejält torrt på fötterna. Jag har jobbat tillräckligt länge i branschen för att vara ganska säker på att på att det finns starka bevis för sanningshalten i det publicerade.
2. Om Aftonbladet har fel – då ska de brinna för det. Och det är de själva väldigt medvetna om.
3.  Jag tycker att Lena Mellins skäl för icke-publicering var starkare än de för publicering. Har lite svårt att köpa kappvändningen, som det ändå var, från torsdag till fredag till lördag.

Om den pressetiska frågan:

1. Det är inte förtal om det är sant. (Många har reagerat på den här formuleringen – jag pratar om det här specifika fallet. Undantag från det jag skriver är förstås om det inte finns försvarlig grund för publiceringen – det menar jag att det utan tvekan finns när det gäller en sådan här händelse och ett statsråd. Vilket ger den formuleringen, det är inte en teoretisering – utan för det specifika fallet.)
2. Aftonbladet anser sig tydligen ha så starkt material att de kan bevisa att det de påstår ÄR sant.
3. Det finns ingen fullständig garanti för att inte nya fakta kommer fram som ändrar läget. Men att avstå från publicering med så grava uppgifter om ett statsråd – uppgifter man anser vara sanningsenliga – det vore att grovt svika sitt publicistiska uppdrag. 

Om den eventuella skuldfrågan:

1. Det är oerhört svårt att förstå att Littorin inte direkt på plats nekar till anklagelserna.
2. Det är än mer svårförståeligt att en oskyldig person – som konfronteras med såna oerhörda lögner – skulle svara upp på detta genom att nästan i panik fly från platsen.
3. Lika svårt att förstå är partiets reaktion – som utåt sett bara varit Reinfeldts uttalande om att Littorin nekar – i handling är att fullständigt radera ut hans närvaro. Swenson, presschefen, säger att Littorin inte jobbar där längre och att han inte ens vet om han är medlem i partiet.

Om hanteringen av krisen:

1. Det mediedrev som Littorin hänvisar till ifrågasätts kraftigt av bland annat Pär-Arne Jigenius och andra.
2. De uppgifter om att medier har kontaktat Littorins barn direkt är helt overifierade – det finns ingen hänvisning till vem som ska ha gjort det.
3.  Littorin väljer att lyfta fram – och med namn nämna – sina tre barn som offer för offentligheten. När han då själv väljer att sätta fokus på dem självmant. 
4. Ingen kommenterar Aftonbladets uppgifter om ett begånget brott – då ännu inte publicerat. Om man hade stått för att det är lögn hade man kunnat dementera detta kraftfullt.
5. Littorin gör sig fullständigt oanträffbar – han går under jorden. Märkligt av en man som något dygn tidigare inte har några problem att gråta ut om sin situation – om han hade nekat till brotten hade det väl varit en smal sak att gråta ut om detta.

 Jag tycker till yttermera visso att de flesta andra medier – utom Expressen – gjorde en märklig bedömning då man inte publicerade något om att Aftonbladet påstod att det fanns andra skäl till avgången än de som Littorin angav. Jag diskuterade bland annat detta med Martin Jönsson på Twitter, där han menade att det bara var en het gröt som det inte fanns skäl att tassa runt.
Men jag menar att såväl DN som Svenskan gjorde en helt felaktig bedömning av situationen initialt, för det handlade inte om att spekulera i sakinnehållet – det handlade om händelsen, där Littorin tar till flykten efter Aftonbladets konfrontation för att nästa gång han syns till helt som en blixt från klar himmel avgå. Att Sveriges största tidning säger: ”Det var vi som orsakade detta” är skäl för publicering – oavsett att de inte hade berättat hur det gick till. Nåväl, publiceringen kom till slut – i Svenskans fall skedde den enligt tidsstämpeln redan i går, innan Aftonbladets publicering. Martin Jönsson hänvisar till en autopostning av TT-feeden och att artikeln drogs tillbaka för diskussion.
 
Så, vad tycker jag att Littorin borde ha gjort – om han nu är oskyldig? Jag tycker att han skulle ha slagit Mattias Carlsson på käften. Eller, snarare – han borde ha kallat till en omedelbar presskonferens och berättat att han – helt oskyldig och ovetande om vad de pratar om – har blivit konfronterad av Aftonbladet med horribla uppgifter. Han borde ha stått upp och sagt: ”Jag är redo för vilka påståenden som helst, för jag är oskyldig.”
 
Jag har, som människa, som familjefar, som medborgare, så oerhört svårt att förstå hur en oskyldig person tycker att horribla anklagelser av denna art bäst bemöts av tystnad. Det här är en person som är en av arkitekterna bakom det – i nuläget – mäktigaste partiet i Sverige, ett parti som inte minst står för hårda tag mot brott, fler poliser och lite jävla räfst och rättarting i samhället. Och när han konfronteras med – enligt Reinfeldts uttalande – uppgifter som inte stämmer, då flyr han platsen, tiger och går under jorden.
 
I korthet:

• Det fanns en händelse i sig, att Littorin flyr från Aftonbladets reporter och kort därefter väljer att avgå från sitt jobb.
• Det finns en anklagelse om sexköp – som Aftonbladet anser sig ha på fötterna för att publicera kring, om än med lite tveksamma skäl för publicering.
• Det finns ett oerhört märkligt beteende från en person som säger sig vara oskyldig, som i stället för att dementera och gå till angrepp mot lögnerna tiger och gör sig oanträffbar.
• Det finns en story till – den om huruvida Statsrådsberedningen och Moderaternas stab har varit aktiva i det som i enlighet med ovanstående verkar vara en charad med eventuella lögner. I formen av Littorins presskonferens. Den måste medierna fortsätta gräva i.
• Det finns också en kvinna – ”Anna” – som säger sig vara den prostituerade som Littorin ska ha köpt sex av. Hon vill vara anonym för massorna – men hon är inte anonym för Aftonbladet. Så, Aftonbladet tar ansvar för hennes utsagor – det är så man gör vid publicering.  Man tar ansvar för sina uppgifter och sedan får man ta konsekvenserna.

Först det viktiga: Jag har alla maskiner i boken. Jag har senaste iPhone, senaste Macbook Pro och i stort sett senaste iMac. Och nu har jag en iPad. Och ett antal dagar med den nya medlemmen i klanen Apple of Cupertino ger mig fog för några slutsatser.
 
För det första – det här är ett mellanting mellan iPhone och Macbook. Och det är något som många kommer att ange som negativt. Men jag ser det som en sweetspot för många saker. Visst, låt oss få en sak ur världen – det här är inte en arbetsmaskin fullt ut. Än, ska jag tillägga. För vissa jobbsaker kommer jag att kunna genomföra betydligt bättre på en sån här än med vare sig laptop eller telefon.
 
Många har noterat att det här är en strålande konsumtionsmaskin och nöjesapparat. Jag håller med. Med extra emfas på hur bra den är att läsa text på. Jag tror att jag har läst fler långa texter på iPaden på sex dagar än jag gjort på min laptop på sex månader. Den är underbar att lägga i knät och bara läsa på från det avståndet. Spitzenklasse.
 
Men det som har slagit mig allra mest är hur själsligt annorlunda den känns än både telefon och laptop. För hur mycket jag än gillar den och vill ha med den överallt så känns den opersonlig – i meningen att jag gärna lånar ut den och låter andra använda den. Den är en UnPersonal Computer på något sätt. Låt mig utveckla lite.
 
Min telefon är privat, den vill jag inte att någon annan jävel ska lägga sina labbar på. Den får gärna ha kodlås och vara off limits för andra. Min dator är på något sätt privat i hur den fungerar – hur jag har ställt in Exposé eller använder Quicksilver, vad som ligger i dockan eller hur skrivbordet ser ut. Om någon frågar ”Kan jag låna din dator?”blir svaret ofta: ”Ehh, visst, låt mig bara kolla om jag måste spara/stänga/dölja något.” (Så du inte kan sabba nåt.) En dator är som en lynnig trimmad moppe som måste få lite gas vid precis rätt tillfälle, och en viss växel måste petas in precis i rätt ögonblick. Det finns nog inte två datorer som är konfade för att fungera på samma sätt.
 
Men iPaden har ingen filhanterare, den är ”låst” i hur den fungerar, alla appar gör exakt vad de ska, du kan inte ladda ner en massa shit till den etc etc etc. Allt det som techgeeks HATAR iPaden för gör den till en utmärkt tv, hemtelefon eller mikrovågsugn. Jag kan lätt se att vi har gemensamma iPads här hemma – som jag, fru eller barn använder som vi vill.
 
Apple adderar inte ”dator” i den här blandningen – de drar ifrån ”dator”. Och för det ska de ha en applåd. iPaden är helt oviktig som maskin – men känns potentiellt oerhört viktig för hemmet.

Update: Ett annat namn för The UnPC är förstås "commputer" – community computer.