Så – den här veckan, I give you: Emanuel Sidea, reporter på Veckans Affärer, och följaktligen en kollega till mig på Bonnier Tidskrifter. Han ondgör sig i en krönika på Dagens Media över att "sociala medie"–anhängarna är de mest asociala och använder några tecken för många till att baserat på sin egen kunskap om såväl människor som medier ondgöra sig över dessa – i ärlighetens namn – väl halmgubbeliknande gestalter.

Han försöker variera sin retorik kring frågan genom att göra den omöjliga liknelsen mellan vanliga "medier" och sociala dito. Något som vi som har tänkt lite mer än en lunchrast kring ämnet vet att det är lika relevant som att jämföra Allsång på Skansen i tv med att ta en Delicatoboll med grannen. Det är makalöst banalt att fokusera på ordet "medier" och:

Emanuel – det finns ingen motsättning här. Motsättningen är nya massmedier mot gamla sådana. Det är inte samtalet omkring dem som är väderkvarnen på kullens topp.

Hela drapan om att människor som finns i dessa kretsar är asocial och självupptagna – well, det får stå för honom, helt enkelt. Det är inte vem man är – utan vad man gör som räknas när man ska räknas in i den professionella fållan.

Jag vet inte om en sådan som jag räknas in i Emanuels utpekade skara av asociala och okunniga om riktiga medier – men kommer du förbi mitt kontor så kan vi ta en diskussion om de djupare frågorna kring massmedier, deras tillblivelse och existentiella plats. Jag lovar att inte ge dig ett enda länktips – de behåller jag själv så att jag kan formera min bild av verkligheten i samklang med tusentals andra personer så låter jag dig föra samtalet i din egen ekokammare…ehh, jag menar huvud.

Det här är klassiskt ceremonitrollande – det går förmodligen inte att hitta en grupp (förutom SD-anhängare) där potentialen för att få mothugg är större. Och ni ser – han lyckades ju med mig. Doh!